iidasoderstrom

Folk undrar, och jag blir alltid då ställd när någon frågar. Jaha, frågar om vad? När folk frågar om mig och Calle. 

 

Jag känner att jag måste skriva det här, mest för mig själv för att komma någonstans. 

 

Såhär är det. 

Jag och Calle var tillsammans i ungefär 3,5 år. Väldigt lång tid. Och nej inte exakt, jag kan inte ens räkna själv hur många gånger vi har gjort slut och blivit tilsammans och gjort slut osv.. Vi bestämde oss för att göra slut på riktigt 2 veckor efter sommarlovet. 1 september. Calle var hemma så att vi skulle kunna träffas och han skulle kunna umgås med sina vänner. Första kvällen när han kom från Norrköping var vi hemma själva, jag lagade mat, vi kollade på tv och myste. Jag hade den där pirriga känslan i kroppen, blev nästan lite blyg när vi inte setts på två veckor efter att ha träffats hela sommarlovet. Allt var bra och dagen efter åkte han hem ganska tidigt, vi sa inte hejdå ordentligt för vi skulle ses på kvällen igen. Vi började bråka om de mest fjantiga småsakerna man kan tänka sig. Och ja, där någonstans tröttnade båda, på allt i princip, tror jag. Sen dess när han åkte från mig har jag inte träffat honom. 1 månad och 16 dagar. Tror nog det aldrig har gått så lång tid utan att vi setts sen vi träffades första gången när han började i min klass i sjuan. Konstigt. Jag har ganska lätt att stänga av när jag har mycket i skolan och så, så jag har mest inte tänkt på det. Men ibland attackerar alla möjliga tankar mitt huvud. Det är ju inte helt oväntat kanske att han har vart otrogen mot mig, men det är inte det enda som har hänt. Jag har förlåtit honom och förstått, för mig är det liksom lugnt nu, tror jag. Men mina kompisar försöker verkligen att intala mig att jag behöver något som är bättre. Jag själv vet inte riktigt vad som är bättre, men det gör inte så mycket just nu. Det visar sig antagligen. Men, detta inlägg är inte till för att smutskasta Calle, jag har haft riktigt kul med honom, verkligen. Det har vart tufft, men någonstans har vi ändå alltid varit redo att "kämpa" för att det ska kunna gå. Men det har aldrig riktigt varigt någon bra timing, den ena har alltid älskat den andra mer, och sedan tvärt om. Tror att det ska behöva finnas någon slags jämvikt för att det inte ska gå fel. 

Jag kollar inte på andra killar, jag vet inte hur man gör. Jag har aldrig gjort det, jag har alltid haft Calle. Men nu har jag inte honom, jag vet inte längre vad han gör, om han träffar någon. Han finns där för mig, det vet jag. Och man kan inte bara hux flux sluta älska någon som man spenderat 3,5 år med. Det är inte så lätt. Jag vet inte var vi kommer landa nästa gång, ingen aning faktiskt. Kan inte ens riktigt tänka mig hur det kommer vara att träffa honom nästa gång. För det kommer vi ju göra någon gång, träffas alltså. Hur gör man sig förberedd på det? Senast jag såg honom gav jag honom en puss och sa "vi ses sen". Men det gjorde vi inte, inte då i alla fall.

 

Det är svårt att ställa om sig från att tänka på någon 24/7 till att inte tänka alls. Förknippar allt med det ena och det andra. Såg på flygkartan igår att vi flög över Norrköping, lyssnade samtidigt på 1904, nu kommer jag alltid förknippa den låten med det. Kanske lite fint också. 

Känner mig lite lättad, jag vet att han kommer att se det här. Jag är inte trasig längre, bara lite mindre hel.