Jag behöver dig, kom hit och rör om
Kategori: Allmänt
jag behöver nåt att skriva om.
Det eviga tjatet om att aldrig bli nöjd. Allting leder oss omkring det. Man blir aldrig nöjd. Jag läste i psykologiboken att det är så. Allt man får skänker glädje fram till en viss tidpunkt, då är vi inte längre lika glada över att ha det vi en gång har fått. Man vill bara ha mer och mer. Fick en lite hopplös känsla när jag läste det (ungefär samma som när vår NO lärare i högstadiet sa att vi kanske bara inbillar oss att vi finns. I själva verket kanske vi bara är små dammkorn i en vakuumburk som bara ligger där och tror att vi finns. Nej okej inte riktigt dåå, men ni fattar grejen.) För vad är meningen med att sträva efter något som kommer kräva så sjukt mycket energi och som kanske inte skänker glädje längre än andra saker?
Jag har alltid haft hög press på mig själv när det gäller skolan. Värst tror jag att det var i högstadiet och sedan förra året. Jag gick ut högstadiet med 295 poäng, och hade 2 VG resten MVG i alla kurser jag läste i tvåan. Jag har fått höra "Men det är ju jättebra" "Men guuud amitiöst" "Fina betyg" osv. Grejen är, att när jag väl får allt det där på papper så mår jag nästan dåligt. Jag tänker bara att, men gud. Det där var jag inte värd. Och, hur kunde jag få MVG i det där ämnet, jag är inte ens bra på varken fysik eller kemi. Och sedan går allt runt i en cirkel.
Nu sitter jag här och tänker, vad fan. Jag har lagt ner sjukt mycket tid på skolan, verkligen. Och varför ska jag inte vara nöjd över vad jag har presterat? Varför ska jag sitta där och känna mig obekväm med att berätta att jag fick MVG i fysik. Det är banne mig en prestation att vara nöjd över. Även om det kanske inte skulle vara nödvändigt för vad jag än nu bestämmer mig för att plugga vidare till. Det ska jag bli bättre på från och med nu, känna mig stolt över mina prestationer i skolan. Jag har redan kommit ifrån det där lite, jag har inte längre lika stor press på mig själv. Det känns liksom helt okej ändå.
Sedan har vi det där med träningen. Ni visste att det här skulle komma att tas upp va? Haha. Well here we go. Helt ärligt så tror jag inte att jag någonsin varit nöjd över min kropp (å andra sidan, vem har det?). Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur mycket andra ser resultat på mig, jag blir ändå aldrig nöjd. Jag strävar inte efter att bli pinnsmal och tralla omkring i ett par jeans med storlek 24, jag strävar efter att kunna känna mig stark, att inte behöva tänka på att min mage veckar sig flera gånger när jag sitter ner och att bara kunna känna själv att jag mår bra. Ta det här på rätt sätt allihopa nu, jag tycker inte att jag är tjock. Jag är bara inte nöjd. Man kollar på andra och jämför sig själv med dessa andra, vill vara lite mer som alla andra. Men varför egentligen? Jag minns en gång för ganska längesen när jag och Calle hade ett litet gräl, minns inte vad det handlade om, men i alla fall. Han kallade mig mainstream i något sammanhang. Minns att jag tog väldigt illa upp. Varje gång jag hört ordet mainstream så har jag i alla fall uppfattat det som något som man inte vill vara. Eller hur? Så varför ska vi vara det när det gäller utseende som man ändå träffar på varje dag?
Jag kommer inte komma ifrån det här tror jag, jag kommer fortsätta träna och fortsätta försöka se ut som någon annan jag tycker är snygg tills jag tycker det är fult.
Jag har alltid haft hög press på mig själv när det gäller skolan. Värst tror jag att det var i högstadiet och sedan förra året. Jag gick ut högstadiet med 295 poäng, och hade 2 VG resten MVG i alla kurser jag läste i tvåan. Jag har fått höra "Men det är ju jättebra" "Men guuud amitiöst" "Fina betyg" osv. Grejen är, att när jag väl får allt det där på papper så mår jag nästan dåligt. Jag tänker bara att, men gud. Det där var jag inte värd. Och, hur kunde jag få MVG i det där ämnet, jag är inte ens bra på varken fysik eller kemi. Och sedan går allt runt i en cirkel.
Nu sitter jag här och tänker, vad fan. Jag har lagt ner sjukt mycket tid på skolan, verkligen. Och varför ska jag inte vara nöjd över vad jag har presterat? Varför ska jag sitta där och känna mig obekväm med att berätta att jag fick MVG i fysik. Det är banne mig en prestation att vara nöjd över. Även om det kanske inte skulle vara nödvändigt för vad jag än nu bestämmer mig för att plugga vidare till. Det ska jag bli bättre på från och med nu, känna mig stolt över mina prestationer i skolan. Jag har redan kommit ifrån det där lite, jag har inte längre lika stor press på mig själv. Det känns liksom helt okej ändå.
Sedan har vi det där med träningen. Ni visste att det här skulle komma att tas upp va? Haha. Well here we go. Helt ärligt så tror jag inte att jag någonsin varit nöjd över min kropp (å andra sidan, vem har det?). Det spelar ingen roll hur mycket jag tränar och hur mycket andra ser resultat på mig, jag blir ändå aldrig nöjd. Jag strävar inte efter att bli pinnsmal och tralla omkring i ett par jeans med storlek 24, jag strävar efter att kunna känna mig stark, att inte behöva tänka på att min mage veckar sig flera gånger när jag sitter ner och att bara kunna känna själv att jag mår bra. Ta det här på rätt sätt allihopa nu, jag tycker inte att jag är tjock. Jag är bara inte nöjd. Man kollar på andra och jämför sig själv med dessa andra, vill vara lite mer som alla andra. Men varför egentligen? Jag minns en gång för ganska längesen när jag och Calle hade ett litet gräl, minns inte vad det handlade om, men i alla fall. Han kallade mig mainstream i något sammanhang. Minns att jag tog väldigt illa upp. Varje gång jag hört ordet mainstream så har jag i alla fall uppfattat det som något som man inte vill vara. Eller hur? Så varför ska vi vara det när det gäller utseende som man ändå träffar på varje dag?
Jag kommer inte komma ifrån det här tror jag, jag kommer fortsätta träna och fortsätta försöka se ut som någon annan jag tycker är snygg tills jag tycker det är fult.
Frågan är egentligen bara varför, varför tänker vi att folk ser ner på oss om vi inte ser lika bra ut i bikini som victoria secret änglarna?
Psykologiboken is your friend. Vi fick se ett klipp där en människa ligger mitt på backen där folk går förbi hela tiden, det tog över 20 minuter innan en enda stannade och frågade personen hur det var. När den där första människan stannat samlades ett folkhav runt personen som låg ner, varför? För att man är rädd att vara den första att bryta trenden, att gå fram och kolla hur det är med personen som ligger.
Jag är så trött på att vara rädd för vad andra ska tycka, för det är jag. Gör en ny övning på gymmet, kollar dom snett nu? Gör jag fel? Nu tänker dom säkert, vad fan håller hon på med? eller vad 17 gör hon här? Så nu ska jag slopa det där, jag ska köra för att få det där jag strävar efter. Det om något är väl en prestation?
