Perspektiv. Sträckläser bloggen i bokform. Fantastiskt ärligt berättande.

Tanken som slår mig är att jag måste jaga mina drömmar medans jag kan, innan det kan vara för sent. En bieffekt av berättelsen säkerligen.

Samtidigt blir det svårt med perspektivet man får. Kristian hade ett rikt liv, det skriver han själv. Det känns bra att han hade det bra innan som där åren, innan en abstrakt sjukdom långsamt började äta upp honom inifrån. Jag kan ligga i soffan vissa dagar och önsketänka mig själv tio kilo lättare samtidigt som Kistian tappade tio kilo mot sin vilja och tynade bort till så småningom ingenting. Det är för mycket att förstå sig på.

Det finaste jag läst hittills är hans längtan efter barn. Som han aldrig kommer att få. Hur han genuint längtade efter att få springa, klättra, trösta och prata med sitt barn. Han visste att han skulle bli en bra pappa. Resultaten och responen av dessa inlägg blev att folk skickade mejl om hur de tog ledigt i slutet av dagen för att få tillbringa några extra timmar med sina barn, att de kramade dem lite extra hårt och fortsatte med att älska dem mer för varje dag som gick.
SÅ. HIMLA. FINT.