Kanske något, kanske inget
Kategori: Allmänt
Ibland bara kommer det och då känner jag mig skyldig att skriva ner det. För min egen skull mest. Fortfarande finns endast några ynka A4, men dom finns i alla fall och dom ska bli fler!
Bredvid henne stod en tjej och grät hysteriskt samtidigt som hon lyckades lägga ett bud på 100 riksdaler för hennes plektrum, men det var inte till salu. Någonstans där i tankarna kom hon på sig själv med att det kanske just precis nu pågick en pinsam tystnad i bilen. När hon vände blicken mot Erik satt han nervöst och trummade med fingrarna mot ratten. Det sista hon han tänka innan de svängde in på uppfarten till deras depåstopp var att detta minst sagt kommer bli en intressant sommar.
.....
Sofie tog ett djupt andetag och gick bort till den gamla soffan, hon satte sig. I mörkret hade de ögonkontakt. Fast de inte såg varandra visste hon det. Blixtarna, som lyste upp rummet någon tusendels sekund för att sedan låta mörkret ta över igen, visade hans vackra gröna ögon och hur de såg rakt in i hennes mörkt blåa.
- Jag sprang utan att tänka på riktning eller underlag, jag bara sprang. Jag visste inte om någon var bakom mig, det var bara överlevnadsinstinkten som började verka. Efter 200, eller kanske 700 meter, jag hade helt tappat uppfattningen om distans, så krockade jag med en kille. Jag fick ett hysteriskt utbrott och några sekunder visste jag inte om jag var levande eller död, för killen höll om mig som om jag vore den sista människan på jorden...
.....
Inte förrän hon sänkte sin högra hand insåg hon att smutset i själva verket var halva telefonnumret. Erik. De tre sista siffrorna i hans nummer hade förflyttat sig från hennes hands baksida till hennes kind över natten. Helvette. 0709671..., fan.
