Jag är allergisk mot enformighet, klarar inte av det. Det kliar i hela kroppen bara jag tänker på att sätta plant eller rensa ogräs en hel dag, eller ännu värre, en hel sommar. 

Min fritid är enformig, på sätt och vis är det ju självklart mitt eget fel. Men jag försöker verkligen, göra det mindre enformigt alltså. Behöver nya människor, eller människor överhuvudtaget, runt om mig nu. Sista terminen i trean var vår första uppgift i religion att skriva ett A4 om "Vad är min mening med mitt liv?". Som den plugghäst jag är så tog jag uppgiften på största allvar och försökte komma fram till ett vettigt och sant svar. Kom väl ungefär fram till att livet för mig går ut på att ha människor att dela livet med. För ingenting betyder någonting om vi inte har någon att dela det med. Så är det.

Just nu känner jag bara att jag lider brist på människor, kan man säga så? För jag behöver nån, helst hela tiden. Kan inte vara själv mer. Måste få prata, uppleva, äventyra, känna saker som jag aldrig känt förut. Jag behöver det, mer än någonsin.

Har slutat räkna med åren som bara förstörde.