iidasoderstrom

Av nån anledning har jag alltid känt för att skriva. Jag vet inte vad det är och det blir inte alltid så bra, men jag jobbar på det. Pysslar med en liten grej nu som jag kanske eventuellt kommer lägga ut som en novellserie. Den är inte klar än på långa vägar, men jag jobbar på det. Att publicera något som är menat att vara bra för andra är så stor skillnad från att bara slänga ur sig vad man känner och tycker för stunden. Finner det extermt utelämnande, men det handlar ju om att våga har jag insett. Här.

 

Hon längtade egentligen inte alls till just gården, som förövrigt var i ganska dåligt skick på grund av otaliga hårda vindar, kalla vintrar och gassande somrar. Det hon längtade efter var ensamheten. Slukas av mörkret om nätterna, försvinna bland tallar och blåbär, dyka under ytan i tjärnen och inte ha någon som kontrollerar om hon varit där under för länge, nästan inte finnas. Sväva mellan levande och död, känna adrenalinet, men framför allt, glömma. Glömma vad våren kom med.

..........

När fult inte längre existerar i ens ordförråd, när allt bara löser sig. Då händer det, det finns någon annan som är finare än henne i hans ögon. Fast han sagt att hon skulle hålla ut, fast han så många gånger sagt att hon är det finaste som finns, fast han trodde att dom en dag faktiskt skulle gifta sig. Ändå fanns det plötsligt nån som var finare än henne, där och då.  

..........

Hon packade det sista, släpade tusen ton väskor till tåget och såg sedan på hur samhällen flöt ihop till en gigantisk panoramabild av Sverige. Det här var hennes sommar, tänkte hon innan hennes matta ögonlock klippte slutbilden av panoramat och hon somnade.