iidasoderstrom

Jag vill verkligen ha nåt gött att se fram emot den närmsta tiden. Men, jag har inte det. Vill ha någonting att längta till. Varför är det alltid så egentligen? Man lever alltid ett steg framför. Hatar det egentligen. Men samtidigt är det så svårt att uppskatta allt i nuet när man vantrivs på något vis. 

 

Jag vet att jag klagade när jag gick i skolan också, men kände inte alls såhär då. Tror mycket kan ha att göra med att man då får så himla mycket nya intryck av saker man måste läsa, skriva och lära sig. Nu är det mer att man går till jobbet och gör exakt samma sak varje dag. Känns som att det hänger ihop på nåt sätt. Plus att när man gick i skolan hade man alltid något att sträva efter, betyg. På jobbet kan det ytterst sällan handla om att någon berömmer en för att man har fyllt på frukten bra eller får en liten salva för att man inte har proppat mejeriet fullt. 

 

Detta borde ju egentligen ge mig gott om motivation att börja plugga i höst, förstår inte var det tar emot ändå på något sätt. Får helt enkelt lita på "att saker löser sig".