Kebnekaise
Kategori: Allmänt
Måndag 21/7
Klockan 07.00 lämnade vi Lekke bakom oss och gav oss iväg i Saaben. Vi hade inte riktigt något mer mål än att köra så långt vi orkade. Stannade till vid Pite havsbad som hade otroliga 27,5 grader i havet! Till sist hamnade vi i Luleå, checkade in på Clarion. Köpte med oss mat och satte oss vid vattnet. Så himla fiiint.
Tisdag 22/7
Vi styrde kosan mot Kiruna för att därifrån ta oss de sista milen till Nikkaluokta och resans riktiga början. Vi anlände till Kiruna där vi tog ut pengar och jag och Olli övertalade pappa att vi även skulle handla där. Tur att vi gjorde det för när vi kom till Nikkaluokta tog vägen slut och det var inte ens ett sammhälle med affär och hus, utan endast parkeringar och så fjällstationen. Vi gick och bokade helikopter, gick tillbaka till bilen och packade om våra ryggsäckar. Lade ur regnställ, underställ och annat "onödigt". Farligt att lita fullt ut på prognoserna, men denna gång gick det ju fantastiskt bra! Efter en timme fick vi klartecken och lyfte från helikopterbasen. Sååååå jäkla häftigt att se landskapen där uppifrån. Jag fick sitta fram med piloten ångrar inte det en sekund. Fantastisk utsikt! När vi kom fram valde vi en bra plats att slå upp tältet på, kollade in fjällstationen och käkade lite mat som vi hade med oss. Vi gick och la oss tidigt den kvällen för att ladda inför toppbestigningen dagen efter.
Onsdag 23/7
Dagen med stort D. Vi gick upp samtidigt som fjällstationen öppnade för frukost. Gick dit och fyllde på alla reserver. Gav oss iväg med toppen som mål vid 07.10. Hade sånt jäkla väder, helt otroligt. Det var värmerekord där uppe den här dagen. Aldrig någonsin tidigare hade dessa tempraturer uppmätts vid fjällstationen, strålande sol. De första 2 kilometrarna var det lätt promenad och vi tänkte att det skulle bli en relativt lugn tur. Sedan började stigningen och terrängen göra sig mer och mer påmind. Stenar i alla dess former att ta sig över, förbi, balansera på you name it! Över några glaciärbäckar, fylla vatten vid varje tillfälle som gavs, blöta huvudbonaderna och så såg den mesta av tiden ut. När vi hade gått ca 3,5 timme och tagit oss upp för ett berg så såg vi hur det bara började stupa nedåt. Vi hade hört att man skulle behöva ta sig över ett berg, runda ett annat och gå ner i en dal för att sedan påbörja bestigningen av själva Kebnekaise. Men detta var verkligen något som ingen av oss uppfattat, att dalen var så djup och så stenig som den var. Brutalt. Jag skojar inte om vi kanske tappade 150 hödmeter där. För att sedan bara börja klättra upp samma sträcka, fast på Keb. Där ville jag bara vända om och gå tillbaka, så jävla jobbigt var det. Men väl nere i dalen var det ju lika högt på båda sidor så det var bara att knata på! Någon timmes till promenad, folk vi stötte på började säga att toppen var nära, hoppet kom tillbaka. Ett par vi stötte på berättade att om vi bara tog oss till nödtoppstugan var det ca 15 minuters klättring kvar. Detta kanske egentligen visade sig vara ca 30 minuter av stigning. Till sist skymtade vi toppen bakom alla miljarder stenar, energin kom tillbaka direkt och de sista hundra metrarna uppåt var nästan de lättaste! Vi nådde Kebnekaises topp 13.00, det hade tagit oss 5 timmar och 50 minuter att bestiga berget. Glaciären på toppen hade smält ner till is sista vägen. Det var omöjligt att ta sig upp utan stegjärn och dessutom rentav livsfarligt att ens försöka. Vi hade inga egna med oss, som tur var stötte vi på en snäll dam som lånade ut sina till oss, så vi fick gå upp i omgångar. Jag först, sen Olli sen Pappa. När jag stod där på toppen och bara såg fjälltoppar som var lägre än där jag själv stod med oslagbart väder och sån lycka i kroppen kunde jag inte låta bli att känna mig så sjuk stolt över att vi hade klarat det tillsammans. Helt fantastiskt verkligen! Efter euforin hade lagt sig kom jag på att nu var det lika långt kvar ner igen. Nog för att det till viss del var sjukt jobbigt uppför så var det nästan värre ner. Knäna fick ta mycket stryk och man kunde inte gå ett steg utan att kolla vart man satte fötterna pågrund av alla lösa stenar. En kvinna fick hämtas med ambulanshelikopter pga bruten fotled. Riktigt farlig terräng. När vi kom ner från det första berget där vi tidigare hade korsat någon enstaka glaciärbäck, hade detta lanskap förvandlats till en enda vattenpark typ. Pågrund av värmen hade stora mängder vatten frigjort sig från glaciärerna och vi var tvunga att korsa kanske 6 st bredare och djupare leder av glaciärvatten. 5 timmar tog det att ta sig tillbaka till fjällstationen och lyckan var TOTAL! Vi hade bestigit Sveriges högsta berg!
Torsdag 24/7
Pappa hade bestämt sig för att åka helikopter tillbaka till Nikkaluokta pga att han hade så ont i ett knä samt skavsår. Jag och Olivia var taggade på att ta Kungsleden/båt tillbaka för att se lite mer av fjällvärden. På grund av gräsbränder var dock en av helikoptrarna satt ur trafik, detta gjorde att pappa inte fick någon biljet och fick lov att traska med oss. Detta innebar ca 30 kg till att bära 14 km, annars skulle pappa ta packningen med helikoptern. Vi traskade på i bra tempo 9 km och hann med 12.30 båten. Vi var sist på och alla platser var så gott som slut, så kaptenen sa att vi kunde sitta framme i fören. Vi kom alltså sist men fick de bästa platserna, så vi jobbar! Sjukt fint farvatten, alldeles turkost vatten (syns inte på bilderna) med snötäckta fjälltoppar i bakgrunden. På båturen sparade vi in 5 km promenad och hade bara 6 km kvar efter. Dessa gick relativt lätt eftersom vi hade i bakhuvudet hela tiden att vi var så nära. Nikkaluokta uppenbarade sig och jag och Olivia sprang sista biten. Den känslan var såååå jäkla mäktig. Sjukt. På båten träffade vi en tjej från Israel som skulle vidare till Kiruna, så hon fick lifta med oss den biten. Vi orkade oss på 40 mil den dagen och hamnade än en gång på Clarion i Luleå.
Fredag 25/7
Vi körde de 90 milen mellan Luleå och Leksand.
Fantastiskt minne att bära, jag är så stolt och glad. Top notch.